Ett ytligt sett lågmält måleri som med sorg och ilska gestaltar en både överlastad och bräckligt bortvittrande värld. Därmed inte sagt att bilderna i sig innehåller överdrivet dramatiska berättelser. Nej, här arbetas nyansrikt och med oväntad omsorg mitt i det absurda. De stora katastroferna som alltid tycks omge djuret människan framstår som intima och vardagliga, vilket de ju också är, i sin farliga, näraliggande påstridighet. Men också som allomfattande, och förlagda till ett mystiskt efteråt. En märklig post-apokalyptisk värld uppstår, nästan ömsint skildrad, i välkomponerade, eftertänksamma utsnitt, en bildvärld full av bilvrak, upplösta men igenkännbara stadssiluetter och utsatta, ensamma människogestalter, motiv som både varnar och drömskt återkallar.
Leif Holmstrand
Galleri KC
Margareta Andersson visar en rad humoristiska bilder på galleri KC, bilder som ”utgår från hår och män”. Några fotografier visar en kvinna, som i och för sig också skulle kunna vara en man, med håret hängandes över hela ansiktet och glasögon placerade över näsan så att hon/han ser ut som en hund som inte blivit klippt på länge. Störst behållning har jag av teckningarna som driver med politiker. Bush i en hundkropp åtföljd av texten www-world wide war, Carl Bildt stapplandes bland fattiga och hemlösa på något som ser ut som en sportarena, och Reinfeldt som ser ut som en liten baby i behov av tröst. Vem har sagt att konst inte får vara rolig?
Sinziana Ravini (GP 2008)
Norrtälje Konsthall
Margareta Andersson arbetar med blyertsteckning. Det är ett av de äldsta men kanske också det med omedelbara sätt att uttrycka sig konstnärligt på. Det är enkelt, det är pennan och papperet, det är konstnären och bilden. På senare år har också teckningskonsten utvecklats och fått större uppmärksamhet för dess egenvärde. En teckning är idag ett självständigt konstverk på ett annat sätt och inte bara en skiss till en målning eller en förlaga till ett tryck. Teckningens egna kvaliteter utnyttjas konstnärligt på ett annat sätt än tidigare och har därmed också kunnat förändras.. Nya material och tekniker har fört teckningen framåt men fortfarande sker det fantastiska i bildens tillblivelse och berättelsernas uppkomst.
Margareta Andersson har något att berätta. Med den grå blyertsen formas miljöer och figurer som på ett intelligent sätt ger oss en påminnelse om tillvarons omständigheter. Teckningen och linjens möjlighet att avbilda och sammanföra både en naturalistisk och en fantastisk, symbolisk verklighet utnyttjar Margareta Andersson till fullo. I hennes berättelser ser vi vad det föreställer, som man brukar säga, men vi kan också läsa en annan historia. Vi kan förutom en konstnärlig färdighet se samhällsanalys. Könsbundna relationer och förhållanden i livet ger i Margareta Andersson en samtidigt estetisk som insiktsfull gestaltning.
I en svit teckningar som Margareta visade i Norrtälje våren 2007 beskrivs enkelt men genialt den litenhet som som man inte sällan kan förnimma i hos de kader av ”viktiga” män i oklanderliga kostymer som oförblommat tar plats i vår värld. I Margareta Anderssons teckningar kapas helt sonika benen av och de allvarliga männen går omkring med kavajen direkt i skorna. Det blir på en gång dråpligt som sorgligt men ändå ger det känsla av tilltro på grund av den såväl estetiska som innehållsliga pregnansen.
I en senare serier kring titelordet allian, såsom ”Allians, nästan helig”, har Andersson tecknat de nära relationer som kan finnas mellan människa och människa, människa och arbete, människa och djur. På ett subtilt sätt framställs till exempel två mäns intimitet i ett dryckeslag som i nämnd nästan helig allians, och man känner att heligheten inte är oproblematisk. Relationer är viktigt och har sina följder. Liksom man sympatiserar med kvinnan som när hon arbetar med korna i lagårn måste ha det lilla spädbarnet med i en barnvagn i verket betitlat ”Allians och ryggsäck”. Samhällskritiken är här i dessa teckningar i jämförelse med männen i kostym också något mer laddade med emotionell energi när ämnet ligger närmare den privata sfären. Det som brukar kallas det lilla livet. Så det så.
Daniel Werkmäster
Norrtälje Konsthall